Storytelling: to find a context

This is a piece of storytelling by a Swedish Cooperative campus participant, Jakob. The following text is in Swedish.

Att hitta ett sammanhang

Ända sedan jag som femåring sålde jordgubbar till mormor och morfar för en gammal femkrona har jag varit intresserad av att driva företag. Från poolstudsmattor till appar, hemsidor och skivbolag, idéer har det inte varit någon brist på. Men det har aldrig riktigt kommit av marken, av olika skäl. Detta mycket på grund av att jag gick i grundskolan och inte hade något direkt kapital att börja med, men jag tror samtidigt det alltid varit något i mig som skavt. Medan intresset för entreprenörskap fortsatt och jag läst alla olika böcker om ledarskap, innovation, kreativitet och att driva företag så har det alltid varit en fråga som återkommit; Är det inte lite ensamt?

Liksom många andra trivs jag i mitt eget sällskap och gillar att själv ha kontrollen över allt. Men jag är också fullt medveten om att jag ofta är även min värsta fiende, och tenderar att sätta käppar i mina egna hjul och lätt kan fastna i problem som utifrån sett har en enkel lösning, men som jag i min ensamhet helt missar. Samtidigt är i princip alla mina bästa minnen delade med andra människor, vänner och klasskamrater, kollegor och lagkamrater. Det är något magiskt att vara en del av en fungerande grupp, som att få vara lungan i en större kropp, eller en hjärncell i en större hjärna. Som någon sa är delad smärta halv smärta, och delad glädje dubbel glädje. Är detta något jag skulle vara beredd att ge upp för att starta och driva ett företag på egen hand? För mig var det antingen eller. Svart eller vitt. Allt eller inget.

När jag fick höra om cooperative campus blev jag först intresserad av själva entreprenörskapsbiten, att få driva företag och lära sig mer om det tillsammans med andra. Men sedan när vi gick igenom kooperation och de kooperativa värderingarna föll polletten ner, typ som jackpotten i en enarmad bandit i Las Vegas. Här finns alltså ett sätt för mig att få jobba med det jag vill, och samtidigt vara del av en större entitet, ett lag. Med kollegor och vänner som kan stötta mig, hjälpa till att spåna på idéer och utföra dem. Kamrater att dela min glädje och mina problem med. Det glömmer jag aldrig.

/Jakob

Namn (obligatorisk)E-post (obligatorisk)Hemsida

Lämna ett svar